VK II-1951, Ubåtar

Ubåtsbyggnad under andra världskriget

Under andra världskriget levererades inte mindre än 19 ubåtar till marinen, sju st typ Sjölejonet, tre st typ Neptun och nio st kustubåtar typ U1. Mdir Birger Swenzén stod bakom konstruktionen av alla dessa.

Med anledning av det skärpta utrikespolitiska läget våren 1939 fick KMF inkomma med förslag till forcerad anskaffning. I juli erhölls bemyndigande att hos Kockums beställa en kustubåt och tre ubåtar typ Sjölejonet. Två sådana ubåtar hade levererats tidigare och ytterligare en var i det närmaste leveransklar. Erforderligt underlag fanns alltså framme så att kontrakt med Kockums kunde tecknas den 20 september 1939. Ytterligare tre ubåtar beställdes i mars 1940. Byggnadstiden var kort, Svärdfisken levererades t ex 15 månader efter beställning. Sjöhästen sjösattes redan sju månader efter beställning.

Sjölejonetubåtarna var på 580 ton standarddeplacement, bestyckade med 6 st 53 cm torpedtuber och 2 st 40 mm automatkanoner i höj och sänkbara lavettage. Besättningen var 35 man.

2172 Marindirektören Birger Swenzén

Projekteringen av kustubåtarna påbörjades inom KMF:s ubåtsdetalj redan 1935. Kustubåtarna innebar i flera avseenden en ny konstruktion. Man önskade övergå till en mindre ubåt än Sjölejonet för att inom en given kostnadsram erhålla flera ubåtar. En tysk ubåt utgjorde inledningsvis förebild, men i sina huvuddrag får den slutliga konstruktionen tillskrivas Birger Swenzén. Svetstekniken hade nu gjort så stora framsteg att svetsat utförande skulle vara möjligt. Efter ingående överläggningar med Kockums, som skaffat sig stor erfarenhet på området, beslöts att tillämpa en svetsad konstruktion. En provtank byggdes också där en svetsad sektion av tryckskrovet provtrycktes. Härvid kunde de teoretiska beräkningarna verifieras.

Ingenjören Schönning var under många år ubåtsbyråns främste beräkningsingenjör. Han var också skicklig fiolspelare och hade absolut gehör. Vid U1:s provturer mättes hoptryckningen av manöverrummet med diagonalt spända ståltrådar. Schönnings musikalitet lär ha underlättat hållfasthetsanalysen.

Man införde dieselelektrisk drift i marschläge i stället för direktkoppling mellan diesel- och propellermotorerna. Härigenom vanns en bättre dykberedskap, mindre vikt och bättre stabilitetsegenskaper. Utstigningsmöjligheterna förbättrades genom att manöverrummet försågs med tryckfasta skott och en tryckfast utstigningssluss anordnades vid förliga manöverrumsskottet.

I det slutliga utförandet fick kustubåten 367 tons standarddeplacement, 4 st 53 cm torpedtuber och 1 st 20 mm automatkanon. Besättningen var 26 man. (Bild, del 1 sid 32/33)

Kontrakt beträffande byggnad av den första kustubåten tecknades med Kockums samtidigt med de tre Sjölejonetubåtarna. Våren 1940 beställdes U2 och U3 vid örlogsvarvet i Karlskrona. Efter lyckade leveransprov med U1 beställdes hösten 1942 ytterligare fyra ubåtar vid Kockums och två ubåtar i Karlskrona. Byggnadsarbetena forcerades. Kockums hade under kriget tre ubåtsbäddar i gång samtidigt. De sex senast beställda kustubåtarna levererades i tät följd under perioden april-november 1944. U4 byggdes på den korta tiden av 9 månader.

Utöver sju Sjölejonetubåtar och fem kustubåtar byggde Kockums också tre minubåtar typ Neptun under andra världskriget. Dessa ubåtar byggde på Delfinen-typen, som konstruerats av ett ritkontor i Holland i början av 30-talet under ledning av en framstående tysk ubåtskonstruktör dr ing H. Techel. Neptun-typen hade ett standarddeplacement på 550 ton, 5 st 53 cm torpedtuber, 1 st 40 mm och 1 st 20 mm automatkanon. Minorna placerades bordvarts i minbrunnar, som inrymdes i ballasttankarna mellan formskrov och tryckskrov. (Bild, del 1sid 32/33)

Konstruktions- och nybyggnadskontrollant för Sjölejonet- och Neptunubåtarna samt de kustubåtar, som byggdes vid Kockums, var mdir Oscar Janson. Kontrollanter för de kustubåtar som byggdes i Karlskrona var ming Anders Lindén och Viktor Thornström.

Modernisering av de svenska ubåtarna efter kriget

Vid andra världskrigets slut hade Sverige två Drakenubåtar byggda på 20-talet. De utrangerades 1947-48. Den tredje i serien var Ulven, som förolyckades genom minsprängning 1943. Övriga ubåtar utgjordes av tre st typ Delfinen, tre st typ Neptun, nio st typ Sjölejonet och de nio kustubåtarna. Totalt hade vi alltså 26 ubåtar varav flertalet var byggda under kriget, men samtliga konstruktioner hade tillkommit under 30-talet eller tidigare. Ubåtsflottan var därför i behov av omfattande åtgärder för att komma upp i nivå med den internationella utvecklingen.

I krigets slutskede sökte sig en lätt skadad tysk ubåt in på svenskt vatten på västkusten, där den sänktes av besättningen. Ubåten, U 3503, tillhörde en av de senaste tyska ubåtsserierna och var ännu inte helt intrimmad. Under ledning av ming Olof Sjöholm lyckades man genom ett skickligt arbete bärga ubåten. Huvuddelen av dess beskrivningsböcker och andra handlingar, som kastats över bord av besättningen före sänkningen, återfanns även.

Ett omfattande analysarbete genomfördes, vilket gav Sverige insyn i och möjlighet att omsätta de tyska konstruktionerna till svenska förhållanden. Bl a på detta sätt kunde Sverige tillgodogöra sig krigserfarenheterna inom det tyska ubåtsvapnet. Förutom snorkeltekniken var de största landvinningarna

• förbättrad formgivning anpassad till gång i uläge,
• hydrofonutrustning, som medgav noggrannare riktningsbestämning,
• radarmaster för ytspaning och luftspaning,
• bullerisolering och stötdämpning,
• målsökande torpeder och torpeder med programstyrd bana.

För att få utrymme och viktbesparing för ny materiel tog man bort äldre materiel och däcksplacerade torpedtuber för att förbättra stabiliteten. Tornen byggdes om för att få ner motståndet vid gång i uläge.

2191 Ubåten Sjölejonet 1952 efter modernisering

Införandet av snorkel gjorde att artilleriet med dess anordningar för neddragning i skrovet och tryckfasta luckor m m kunde avvaras. Utprovning av snorkelinstallationen skedde på ubåten Draken med U 3503:s snorkel. Denna påseglades under proven, men Sjöholm lyckades genom danska kontakter få fram en ny likadan. Proven kunde sedan slutföras med gott resultat. Samma snorkel byggdes senare in på U9 och även proven med snorkeldrift på denna ubåtstyp gick utmärkt.

Samtliga ubåtar utom Delfinentypen erhöll snorkelinstallation. Tyskarnas lösning på problemet att hålla ubåten på konstant djup vid snorkeldrift fungerade mindre bra. ASEA (laboratoriechef Aage Garde och hans medhjälpare Erik Persson) lyckades på kort tid ta fram en bra konstruktion, som löste detta problem.

På Neptunubåtarna ersattes den eldrivna manöverkraften för roder, luftavlopp, bottenluckor och stora ventiler m m med hydraulkraft. Holländska konstruktioner överarbetades av AB Imoindustrier (Torsten Montelius). Man hade ej råd att göra motsvarande installationer på övriga ubåtar. Neptunubåtarna fick i detta avseende utgöra provbänk för den kommande Hajentypen.

Ombyggnaden av befintliga ubåtar ledde snabbare och till lägre kostnad till ett höjt stridsvärde än nybyggnad. Detta bedömdes viktigt i en tid då spänningen mellan stormakterna trots det nyss avslutade världskriget var påtaglig. Man fick också ett bra underlag för kommande nybyggen. För att säkerställa förnyelsen på längre sikt beviljade 1948 års riksdag medel för påbörjande av konstruktionsarbete och anskaffning av torpeder m m för en ny ubåtsserie - ubåtar typ Hajen.

Besiktningsman för samtliga ubåtsmoderniseringar var mdir Olof Moberg.