1977-1998, Mariningenjörkåren

Kårledningen

Mdir Harry Hallberg avgick 1981 med pension. Han efterträddes av mdir Olof Bergelin både som CMIngK och som chef för fartygsavdelningen vid FMV. Bergelin kvarstod som CMIngK till 1987. Han efterträddes då som kårchef av mdir Nils Svahn. Denne kvarstod till sin pensionering 1992 då mdir Robert Nordqvist tog vid. Befattningen hade då sedan 1990 ändrats till "Främste företrädare för mariningenjörerna" i samband med

5042 Marindirektören Bo Åsgård (t h) överlämnar en tavla skuren i svartek av träsnidaren Råsten till CMIngK Harry Hallberg vid dennes pensionsavgång 1981 personalkårernas avskaffande. Nordqvist var "företrädare" t o m 1996 då uppgifterna överfördes till kommendören av första graden Gustaf von Hofsten i hans egenskap av "chefsutvecklare, specialister" i högkvarteret.

Som chef för personal- och utbildningssektionen i FMV tjänstgjorde 1963-77 mdir Gunnar Schoerner, 1978-80 mdir Kristoffer Huldt, 1980-81 mdir Peter Norrthon och 1981-92 mdir Claes Lilliehöök som efterträddes av mdir Gunnar Bodin. År 1982 överfördes denna funktion till marinstaben.

5044 Mariningenjörerna Gunnar Bodin, Bo Lindkvist och Bengt Rygge vid en sammankomst 1997

Integrationens tidevarv

Vi har tidigare sett hur kårfrågorna har hanterats på olika sätt under årens lopp av en "stab" knuten till MÖD, av IMST och av Personal- och utbildningssektionen (sedermera kontoret). Den senare organisationen blev långlivad, 1962-82. Dess personal, fyra personer, överfördes 1982 till marinstabens personalsektion, MS/3 och ingick där i dess personaladministrativa avdelning under namnet mariningenjörsdetaljen. Denna minskades successivt - arbetsuppgifter övertogs av andra tjänstemän i MS. Idag, 1998, återstår en heltidstjänstgörande mariningenjör i högkvarterets personalbemanningssektion.

Utöver tidigare nämnda personer, som ägnat sig åt kårärenden, kan bl a nämnas Bo Söderberg, Robert Randahl, Leif Holmström, Jan Bengtsson, Bengt Rundqvist och inte minst Dagny Olsson, Gunnel Rågberg och Henny Andersson.

5061 Avgående CM Bengt Lundvall avtackas vid sin avgång 1978 av MIngK. Fr v mariningenjörerna Jan Bengtsson, Hans Hafström, Harry Hallberg, Arne Gärdin, Bo Åsgård (skymd), och Kristoffer Huldt.

För många blivande mariningenjörer måste Harry Brännström ha framstått som en central gestalt. I sjutton år verkade han som kadettingenjör vid sjökrigsskolan. Han har förtjänstfullt utbildat och "producerat" generationer av mariningenjörer.

Befordringsarbetet var länge en angelägenhet för respektive personalkår. En förberedande och slutlig beredning avhölls årligen och fastställdes av CM. Fram till en bit in på 1980-talet var det fråga om dels tjänsteklass- dels löneklassbefordran. Så småningom blev det fråga om endast tjänstegradsbefordran.

6042 Mariningenjörer i kustflottan i januari 1998. Fr v teleingenjören 20. kustkorvettdivisionen Ove Wennerberg, avdelningsingenjören 2. minkrigsavdelningen William Nordström, kustflottans stabsingenjör Jan Berglöw, flottiljingenjören 21. minröjningsflottiljen Lars Lindelöf, flottiljingenjören 1. ubåtsflottiljen Ulf Norén och andre flottiljingenjören 1. ubåtsflottiljen Jerker Egonsson. Ej närvarande vid fotograferingen var divisionsingenjören dykdivisionen Johan Aaserud.

En jämförelse med antalet ingenjörer i kustflottan 1944 visar en minskning om än ej så stor som kunnat befaras med hänsyn till övergången till den lätta flottan

6041 Kustflottans ingenjörer 1944 (se bild del 1 sid 32)
Stående fr v: C H Bratt, R E Sherman, U L Fornhammar, T K Blixt, G B Åsgård, H Norrinder.
Sittande fr v: J O W Månsson, K O F Bergendahl, B Erwin, P G W Liljekvist, A M Schreiber

Beredningsarbetets tyngdpunkt har succesivt förskjutits till marinstaben, sedermera högkvarteret, varvid CMIngK/"främste företrädare för mariningenjörerna" är föredragande beträffande mariningenjörer i gemensamma marina beredningar - en avseende befordran till kommendörkapten och kommendörkapten med särskild tjänsteställning (mst) samt en avseende befordran till kommendör.

Utlandsverksamhet

Länge bestod mariningenjörens möjligheter att vidga sina vyer utanför landets gränser i

• att som aspirant deltaga i långresan,
• den 18 månader långa obligatoriska stipendiattjänstgöringen utomlands,
• att ha turen att få vara bitr marinattaché i Washington - en befattning som avsågs för en ming ända in på 1980-talet, då den tyvärr drogs in.

Stipendiattjänstgöringen upphörde på 1960-talet. Mariningenjörernas deltagande i långresan har tid efter annan varit ifrågasatt - bl a anfördes tidsbesparingsskäl. Den utgick också ur utbildningsplanen under flera perioder. Numera är denna fråga löst genom att den ordinarie utbildningen till mariningenjör går via fullständig officersutbildning, som i sig innehåller en långresa.

Mariningenjörens möjligheter till verksamhet utomlands har successivt tagit sig nya - väl så intressanta - vägar. Ett ökande antal mingelever genomför sitt sista år av högskolestudierna vid utländsk högskola - en form av utbytesverksamhet skolorna emellan. Några gör sitt examensarbete utomlands. Det förekommer också utbytestjänstgöring där en mariningenjör får tillfälle att tjänstgöra utomlands samtidigt som en utländsk motsvarighet tjänstgör i Sverige - oftast i FMV.

Ovanstående kan exemplifieras av

• Mikael Wendel som beviljades tjänstledigt 1994-96 för att under tre år tjänstgöra som projektledare/byråchef vid Defence Material Organization, Singapore,
• Kenneth Raun som 1994-95 tjänstgjorde som utbytesingenjör vid Naval Surface Warfare Center, Caderdock Division Norfolk, USA där han var engagerad i ett antal olika pågående fartygsprojekt,
• Maths Witt och Anders Wendt som 1995- 96 resp 1996-97 tjänstgjorde som utbytesingenjörer inom projekt "Ubåt typ Collins" i Royal Australian Navy, Canberra Australien,
• Per-Åke Anderkrans som 1996-97 tjänstgjorde som utbytesingenjör vid Department of the Navy, USA, inom projekt "Cruise Missiles and Joint unmanned Aerial Vehicles".

Att mariningenjörer bereds möjlighet till högre studier vid utländska marina skolor blir allt vanligare. Senast genomgick Thomas Engevall 1996/97 en ettårig kurs vid US Naval War College i Newport USA. Lars-Ivar Nero genomförde en snarlik utbildning några år tidigare. Enskilda initiativ kan också resultera i längre utlandsresor. År 1989 bildades mariningenjörernas studiereseförening, som planerade och genomförde en resa i juli 1990 till Asien och Australien med tio deltagare. Året därpå for en grupp till Canada.

Dagens mariningenjörers behov av intryck utifrån förefaller tillgodosedda. Mdir Detlow von Braun är väl annars den mariningenjör, som hittills tjänstgjort utomlands mest. Redan som arméingenjör deltog han som krigsfrivillig i finska vinterkriget. Efter övergång till MIngK 1954 följde många års verksamhet utomlands: I Röda Korsets tjänst i Tjeckoslovakien och Biafra, FN-tjänst i Kongo (bataljonschef på Kaminabasen) och på Cypern, i Peru ( överste och chef för FN:s tekniska kader) och Sudan, Sida-uppdrag i Bangladesh och Västafrika m m.

Betänkande av civilmilitärutredningen (CMU)

Regeringen bemyndigade den 1 juni 1978 chefen för försvarsdepartementet att tillkalla en särskild utredare för att utreda frågan om kategoritillhörighet, rekrytering och utbildning för viss civilmilitär personal m m. Konteramiralen Dag Arvas utsågs till särskild utredare. Som experter förordnades bl a mdir Kristoffer Huldt och i dennes ställe den 12 juni 1980 mdir Peter Norrthon.

Försvarsmaktens personal indelades i militär, civilmilitär och civil personal. Dessa kategorier fanns i såväl krigs- som fredsorganisationen. Direktiven anger att utredaren skall pröva tre skilda alternativ för kategoristruktur för försvarsmaktens personal. Två av dessa innebar en struktur med endast två kategorier - militär och civil personal. Den civilmilitära kategorin skulle härvid avvecklas. Ett alternativ innebar att den civilmilitära kategorin skulle komma att behållas men med eventuellt reducerat antal personalgrupper inom kategorin. Ett viktigt åläggande för utredaren var att klarlägga de folkrättsliga synpunkterna i fråga om tillhörighet till personalkategori.

Utredaren skulle också studera frågor om rekrytering och utbildning för försvarets civilmilitära högskoleingenjörer bl a möjligheterna till rekrytering genom vidareutbildning av officerare i teknisk tjänst. Utredaren skulle slutligen i förekommande fall överväga behovet av ändringar av dåvarande personalkårer och kårtillhörighet för berörda personalgrupper.

Utredningens förslag framgår av "Försvarsmaktens personalkategorier. Ny kategoriindelning. Rekrytering och utbildning av vissa personalgrupper, SOU 1982:48".

I personalkårsfrågan konstaterade CMU att en översyn ägt rum genom försorg av överbefälhavaren, som i skrivelse 1982-06-10 (PersP 210:31496) till regeringen lämnat förslag bl a att

• mariningenjörkåren bör behållas som en personalkår för marinens civilingenjörer.

CMU anslöt sig till de synpunkter och förslag som ÖB framlagt rörande de personalgrupper, som utredningen haft att behandla.

CMU förslag beträffande befälsrättskategorier frångicks. I stället beslöts att försvarets personal framgent skulle bestå av militär och civil personal. Sålunda blev mariningenjörer hänförda till militär personal i samband med NBO. Begreppen civilmilitär och officers vederlike utgick därmed. Detta senare är en anpassning tilll vad som gäller internationellt/folkrättsligt.

Något beslut beträffande rekrytering av och utbildning till mariningenjör, högskoleingenjör, har aldrig tagits. CMU förslag "Grundutbildning", som innebar att den egentliga utbildningen till mariningenjör påbörjades efter genomförd grundutbildnig som värnpliktig, prövades i två år, inte minst för att, i brist på beslut, inte "tappa tempo". Hur man slutligen utformade rekrytering och utbildning framgår av avsnittet "Rekrytering och utbildning av mariningenjör från 1987"

CMIngK fick möjlighet att yttra sig över CMU förslag och anförde då bl a

• att blivande mariningenjörer inte borde rekryteras bland dem som gör sin grundutbildning som icke tekniker,
• vidareutbildningsvägen skulle innebära orimligt sen studiestart vid teknisk högskola.

När CMU och andra på den tiden talade om högskoleingenjör menade man civilingenjör. Senare har högskoleingenjör kommit att betyda en individ med kortare, kanske två års, studier. För MIngK har det hittills inte varit aktuellt att rekrytera annat än civilingenjörer.

Ny befälsordning

År 1973 fattade statsmakterna principbeslut i fråga om en ny och för det militära försvaret enhetlig befälsordning. Allt yrkesbefäl inom försvarsmakten måste fullgöra uppgifter i såväl krigs- som fredsorganisationen. Uppgifterna som chef, fackman och utbildare förenar yrkesbefälet i sådan grad att en ny grundsyn på befälsstrukturen var motiverad. Yrkesbefälet borde därför i fortsättningen ses som en enda grupp med gemensam identitet.

År 1974 bildades inom försvarsdepartementet befälsordningsgruppen med uppgift att ta fram underlag för och utarbeta förslag till en ny befälsordning. År 1976 förelåg ett principbeslut till ny befälsordning med bl a "Befälsutredningen för marinen" som underlag. "1976 års ÖB-personalutredning" tog fram det slutliga förslaget

Den 1 juni 1983 genomfördes en omfattande förändring av försvarets befälsstruktur i och med övergången till "Ny befälsordning" (NBO). Sedan dess finns i försvarsmakten endast militär personal och civil personal. Den militära personalen indelas i yrkesofficerare och reservofficerare. Yrkesofficerare indelas i sin tur i undergrupperna officerare, högskoleingenjörer, meteorologer, försvarsläkare, försvarstandläkare, apotekare och försvarsveterinärer. För mingH innebar NBO att dessa

• blev yrkesofficerare,
• fick tjänstegrad i stället för tjänsteklass,
• även fortsättningsvis utgjorde en egen kår, MIngK,
• t v behöll lila kläde mellan galonerna.

Ovanstående innebar bl a att begreppet vederlike utgick och att kåren sedan dess är en militär personalkår och inte civilmilitär som dittills.

MIngK består sedan 1983 av

• yrkesofficerare, mariningenjörer,
• yrkesofficerare, f d mariningenjörer (G) som medgivits kvarstå i kåren,
• reservofficerare, mariningenjörer.

Beträffande personalkårchef gällde att "Chefen för fartygsavdelningen inom FMV, om denne är mariningenjör, i annat fall mariningenjör vid FMV enligt särskilt beslut, förordnas att som tillikabefattning vara personalkårchef".

Det förtjänar att nämnas att 1983-06-01 bildades en flygingenjörkår (FIngK). Denna personal hade dittills ingått i en för flygvapnet gemensam personalkår. Arméns fälttygkår (TygK) övergick samtidigt i stort sett oförändrad i Arméns tekniska kår (ATK) i vilken även ingår officerare med civilingenjörsexamen.

Regeringen föreskrev att den som den 31 maj 1983 var innehavare av civilmilitär tjänst som

• marindirektör eller marindirektör av 1. graden som är högskoleingenjör,
• mariningenjör, som är högskoleingenjör,

räknat fr o m den 1 juni 1983 skall vara innehavare av militär tjänst med oförändrad tjänstebenämning och lönegradsplacering.

Innehavare av civilmilitär tjänst, som vid övergång till militär anställningsform skulle erhålla förändrad pensionsålder medgavs efter anmälan behålla den pensionsålder, som gällde för honom i den civilmilitära tjänsten.

Militär personal hade då som nu (1997) 60 års pensionsålder. Dittills hade gällt att civilmilitär personal i lgr 17 och högre hade haft 65 års pensionsålder - övriga 60. De som kunde välja valde nästan undantagslöst 60 års pensionsålder.

För mingG innebar övergång i NBO att de

• fick tjänstegrad i stället för tjänsteklass och att tjänstebenämningar såsom ming och mdir utgick,
• blev yrkesofficerare - officer,
• måste sprätta bort det lila klädet senast 1983-12-31.

Från 1983-06-01 gällande uniformsbestämmelser för mariningenjörer (H) och f d mariningenjörer (G) innebar att

• mariningenjörer t v bibehåller lila kläde som tecken på specialitet och personalkårtillhörighet,
• officerare, f d mariningenjörer anlägger gradbeteckning i likhet med officer, flottan eller kustartilleriet,
• officerer, f d mariningenjör som överförs till kustartilleriets personalkårer medges bibehålla flottans uniform övergångsvis i 5 år,
• den, som vid övergången 1983-06-01 har mindre än 10 år till pension, medges bibehålla uniformen under återstoden av tid i tjänst.

CMIngK hävdade i ett yttrande att jämväl de f d mingG, som valde att kvarstå i MIngK, skulle få behålla sitt lila kläde. Detta beaktades icke, åberopande att detta var ett tecken på kårtillhörighet och specialitet (civ.ing).

I november 1982 utsändes till dåvarande mingG information inför genomförandet av NBO. Samtidigt gavs individen möjligheten att välja att kvarstå i MIngK eller att övergå till flottans eller kustartilleriets personalkårer. Resultatet av den enkäten blev att 26 stycken valde att kvarstå i MIngK (varav 11 förenade tjänst), 67 valde flottans personalkår och 12 stycken kustartilleriets personalkårer.

Det kan noteras att utbildning till mariningenjör (linjeH) är tillgänglig för kvinnor fr o m utbildningsåret 1984/85. I skrivande stund, 1997, har hittills två kvinnliga officerare antagits, den ena på naturvetarlinjen vid Göteborgs universitet, den andra på telekomlinjen vid högskolan i Blekinge.

Som värdig efterträdare till gårdagens ming(G) träder dagens NBO-officer, yo/Tekn nivå 4 och högre, fram.

Rekrytering och utbildning till marin-ingenjör från 1987

NBO införande 1983 innebar bl a att alla blivande yrkesofficerare rekryteras bland dem som gör sin reguljära värnpliktstjänstgöring. Detta var en av de bärande idéerna i NBO - att yrkesofficeren i sin roll som chef, lärare och fackman har genomgått samma grundutbildning, som de som han är satt att leda. Därmed upphörde systemet med befälselever m m. Efter föranmälan och ansökan antas den blivande yrkesofficeren till studier vid Marinens Officershögskola (MOHS) i Karlskrona, varefter han/hon efter två års godkända studier anställs som fänrik.

5051 Mariningenjörsexamen den 28 mars 1985 på Näsby slott. Thomas Engevall och Hans Johansson redovisar sitt examamensarbete för marindirektören Claes Lilliehöök och chefen för mariningenjörkåren Olof Bergelin. I bakgrunden kadettingenjören Harry Brännström

Blivande mariningenjörer rekryteras sedan 1987 bland officerare med normalt ca ett års förbandstjänst som fänrik. Efter ansökan och antagning kommenderas vederbörande till studier vid Teknisk högskola/motsv med bibehållen lön - traktamente utgår dock inte. Behovet av nya mariningenjörer tillgodoses sålunda genom intern rekrytering av officerare, som redan finns i systemet och är anställda i marinen. De ges en kvalificerad vidareutbildning, som leder till civilingenjörsexamen.

Aktuella linjer på MOHS för blivande mariningenjörer är främst den tekniska. Rekrytering kan dock också ske från den taktiska linjen. Aktuella studievägar vid teknisk högskola är främst farkostteknisk-, maskinteknisk-, elektroteknisk- samt datateknisk linje. Andra linjer förekommer undantagsvis såsom teknisk fysik och kemi.

I juni 1997 beslöt ÖB att samma utbildningssystem skall gälla för alla som läser till 180 poäng civil- eller högskoleingenjör eller 160 poäng meteorolog i försvarsmakten. Eleverna är sålunda ej bundna av något avtal. Av förståeliga skäl har det inte varit svårt att hitta villiga elever till denna förmånliga utbildning.

Obligatorisk kompetenshöjande utbildning utgörs av Krigshögskolan (KHS), som genomförs som två sommardelkurser under sommaruppehållen på teknisk högskola. Godkänd delkurs 1 leder till utnämning till löjtnant och godkänd delkurs 2 leder till utnämning till kapten när även civilingenjörsexamen är avlagd. Det är först i det läget eleven övergår till att bli yo/mariningenjör från att dittills ha varit yo/ming-elev.

Rekryteringsbehovet bedöms årligen och har legat på 5 á 6 elever per år.

Sedan NBO infördes är genomgången och godkänd, taktisk kurs vid Försvarshögskolan (tidigare den allmänna kursen), ett krav för befordran till örlogskapten/major även för mariningenjören. Det är en sexmånaders kurs, som genomgås efter ett antal års tjänstgöring som mariningenjör. Fr o m 1998 måste också de yo/ming, som aspirerar på befordran till övlt/kk genomgå en ettårig chefskurs vid försvarshögskolan.

Avveckling av försvarets personalkårer

När mdir Nils Svahn 1987-12-01 tillträdde som chef för mariningenjörkåren skrev han i ett brev till kårens medlemmar bl a:

"Det har bedömts lämpligt att kårchefsskapet förenas med mina uppgifter som chef för FMV:MARINMATERIEL underhållsavdelning. I den nya organisation (Org 90) som FMV erhöll 1983 fick underhållsavdelningen väsentligt vidgade kontaktytor mot marinens organisation. Det blev därigenom naturligare att kårchefsskapet ligger på chefen för underhållsavdelningen än som hittills på chefen för fartygsavdelningen vars kontakter med marinens organisation inte är lika heltäckande. Chefsskapet för armé- och flygingenjörerna ligger av motsvarande skäl på cheferna för underhållsavdelningarna vid ARMÈMATERIEL respektive FLYGMATERIEL.

De närmaste åren torde komma att få stor betydelse för mariningenjörkårens framtid. Mauritz Johansson har i sitt betänkande "Personalarbetet i framtiden inom försvaret" (DSFÖ 1987:2) föreslagit att flertalet av försvarets personalkårer skall avvecklas. I en kompletterande utredning, som utförts av generalmajor Bengt Tamfeldt på uppdrag av ÖB, bejakas att kårerna i sin nuvarande funktion skulle kunna avvecklas. Men samtidigt konstateras att det är viktigt "att i en tid, då personalen tillmäts ökad betydelse, inte vidtaga åtgärder, som kan uppfattas som en försvagning av intresset för individen". Enligt utredningsmannen bör bl a därför även fortsättningsvis försvarsgrenschefen "biträdas av ett antal chefer på nuvarande personalkårchefsnivå för främst övergripande rekrytering, uppföljning, bedömning och urval av personalen".

Jag tolkar detta så att vi även på sikt kommer att ha kvar någon form av kårfunktion, som kan sammanhålla nuvarande mariningenjörkårens speciella intressen. Hur denna funktion närmare kommer att utformas återstår dock att se."

Nils Svahn blev den siste CMIngK. I och med att alla militära personalkårer upphörde 1990-01-01 blev hans roll "Främste företrädare för mariningenjörerna" med till att börja med uppgifter och ansvar som tidigare. För flottans och kustartilleriets personal övertogs motsvarande ansvar av Inspektören för Flottan, IFL, tillika chefen för Kustflottan, CKF respektive Inspektören för Kustartilleriet, IKA, tillika chefen för Kustartilleriets stridsskola, CKAS.

5043 Marindirektören Nils Svahn var den siste som formellt tillsattes som CMIngK

Fr o m årsskiftet 1996/97 har personalansvaret för mariningenjörerna överförts till "chefsutvecklare specialister" i Högkvarterets

6230 Marindirektören Robert Nordqvist, "Främste företrädare för mariningenjörerna" 1993-96

chefsörsörjningssektion, en befattningshavare, som normalt inte är mariningenjör. I gengäld har, efter några år med deltidstjänstgörande ming i högkvarteret, åter inrättats en heltidstjänst vid personalbemanningssektionen i högkvarteret.

De senaste femton åren (1982-1997) har sålunda inneburit genomgripande förändringar vad beträffar hanteringen av mariningenjörsfrågor.